Försoning, ni vet.

Jag ger det en chans.
Konflikten med exet är en energitjuv, som ingen mår bra av.
Men jag viker inte ner mig längre och jag håller inte igen.
Som väl är följer samtalen en uppställd mall och är hårt strukturerade.
Det är bra.

Jag är ju svag för försoning, så när en gammal kärlek och jag pratar och uppdaterar oss sen sist, så känns det som en god gärning mot mig själv inte minst. Gamla konflikter kan ligga och skava tills varet rinner. Det gör ingen glad.

Återkommer senare med en betraktelse på temat: religion.