Jo, jag vet vad klockan är. Och att jag ska upp om bara några timmar. Men jag ligger här, glad och sömnlös och minns våren, lyckan och hoppet som växte. Jag skulle göra likadant igen. Det var värt alla tårar som följde. För då i syrenernas tid, i gullregnens månad, fick jag ett kvitto på att det faktiskt är möjligt. Det finns kvar hos mig. Timmar och åter timmar av samtal, förtroenden och allt det där man skulle ha haft alla andra gånger, men aldrig hade.
Jag fick uppleva det. Det lämnar mig aldrig. Och vad bryr sig en vind om förbud och vem är det som skriver reglerna?
1 kommentar:
precis!!! å vad jag älskar de där stunderna av insikt.
Skicka en kommentar