Karin, Carl och varför vänstermän aldrig aldrig träffar högerkvinnor.

Innan tekniska nämndens sammanträde får vi se en utställning som handlar om konstnären Karin Bergöö, som presenteras som "Carl Larssons fru". Då vet man vad som ska komma. Guiden säger att Karin själv valde att sluta måla när hon gifte sig och flyttade till Sundborn. "Yeah, right", fräser jag och nästan alla tittar surt på mig.
Så fick hon ägna sig åt broderier, medan Carl målade sina tråkiga tavlor med möbler och barn på. Självvalt, my ass.
Går där och funderar. Det slår mig att jag nästan aldrig stött på ett heterosexuellt parförhållande där mannen stått till vänster om kvinnan i politisk mening, men det kanske finns nånstans.
Högersnubben kan tycka att vänsterbrudens engagemang är lite charmigt. Lite liv i luckan som man inte behöver ta på så stort allvar. Till höger tycker man inte att det privata är så politiskt (dvs man vill inte förändra några strukturer), så det kan funka. Politiken är för högermänniskor att rösta och gå på sammanträden. För oss andra är det sättet vi lever på.
Så livet går vidare, liksom. Och tjejen snackar, men anpassar sig, hon med.
Motsatsen är lite mer komplicerad.
Att mannen skulle villa krossa patriarkatet, medan kvinnan inte ens ser eller anser att det finns, faller på sin egen orimlighet. Det går inte. Att mannen skulle tycka att det privata är politiskt, medan kvinnan vill "välja själv", funkar aldrig.