Del 6. Milano #anderssaratågluff17

Jag blir ofta vemodig när jag ska åka från en plats. Som nu här i Interlaken när vi sitter och väntar på tåget med en skogsklädd liten alp framför oss. Det är mulet och det ser ut som om det kommer rök ur berget, som om det vore en vulkan. Vi sov hos Katy i hennes B&B, hon var en liten bastant dam, som trots sina snälla ögon satt upp lappar överallt med förmaningar och hot om böter för den som lämnade mat i frukostmatsalen eller tvättade kläder i handfatet. Vemodig blir jag, för tänk om jag aldrig mer får se Alperna. Det vore synd. Annars passar den här resformen mig, jag är inte den som tar det lugnt på semestern, tvärtom, jag vill se mer. Och jag älskar att åka tåg. Min pappa skrev en komisk novell om min första tågresa. Han var en rolig människa, emellanåt.
Jag är lättsårad och lättkränkt. Det får jag jobba med. Inte ens de som bedyrar att de gillar mig som fan litar jag helt på. Sara sitter och pratar om den ljuvliga italienska maten. Jag tänker på de snygga milanesarna som vi snart ska få se. Män klär sig generellt fantasilöst. Men inte i Milano.
När gränsen mellan Schweiz och Italien är passerad så är mycket annorlunda. Sprucken betong på plattformarna, övervuxna spår och oputsade stenhus där man kan tänka sig att Anna Magnani står och bakar bröd och kokar tomatsås.
Saras och mitt blodsocker sjunker. Vi sitter tysta och ser ut genom fönstret hela vägen från Alperna och ner på Poslätten. Det är bäst så. En liten flicka i gul klänning leker inne i tåget och hennes gravida mamma ler och ropar hennes namn. Emilia heter hon. Jag tänker på mitt jobb och alla utmaningar som finns. Hur ofta jag tänkt på att byta bana, men att glädjen i att få vara med och se barn utvecklas alltid tagit över. Och nu när allt förändras, ska jag då även ta ett jobbsteg? Det tål att tänkas på.
Snart är vi framme i Milano.