Del 2. If The kids are united. #tiolåtar

Här uppe i tornrummet är det halvt om halvt städat. Jag lånar mellanbrors säng, den som från början var äldstebrors och kollar på våningssängen som står mittemot. Snart ska den försvinna ur vår åsyn och skänkas bort. Barnen blir stora och flyttar ut. Barn har varit det viktigaste i mitt liv sen jag var i tjugoårsåldern, först när jag gick på högskolan, sen de egna fyra som droppade in efterhand när jag träffade mina barns mammor parallellt med jobbet i förskolan.
Jag ville ha ett arbete där jag gjorde skillnad för samhällets svagaste. Funderade på jurist och socialarbetare, men de föll bort av olika skäl, det senare för att jag är en blödig själ som behöver se ljus i mörkret och det ljuset finns barns ögon. Jag minns när jag bestämde mig.
Jag satt i vakten på Lv6, jag var 19 år och de gröna kläderna av grovt tyg var sköna att bära. Det var en härlig sommarnatt, man hörde ljudet av tåg som växlades nere på Sävenäs godsbangård och radion var på. Radio Luxemburg hade precis slutat sända för natten och jag skruvade in P3. Då kom låten, en tuff punklåt, önskad av någon därute. If The kids are united, they will never be defeated. Jag tänkte på högstadiets plågoandar, på den tidiga barndomens obegripliga vuxenvärld, på att inte bli tagen på allvar. Jag visste vart jag skulle ta vägen efter muck. Flera av mina kompisar sökte utbildningar som gick ut på att lära sig att hjälpa rika att bli rikare, men min mission var en annan. Och det där står kvar efter alla dessa år. Det är samma sak nu som då. Barn ska få redskap att resa sig upp och ta sin plats. Världen ska bli en bättre plats att leva på. Och det är de svagaste, de som inte har en pool i trädgården, de som aldrig flyger till Thailand, de med ledsna eller trötta föräldrar som gäller, de barn för vilka jag kan vara skillnaden, som gäller. Barn som aldrig träffar en svensk man om de inte träffar mig, barn som är ensamma eller som det så vackert heter har särskilda behov eller kallas funktionsnedsatta.
Ingen är körd på förhand. Alla kan få det bättre. Visst, det finns konstiga saker med mitt jobb, orimliga krav på dokumentation, evighetslånga ineffektiva möten, för stora grupper, att de enklaste förskollärarjobben som kräver minst engagemang är de bäst betalda och godtyckligt satta individuella löner.
Visst. Mycket kan bli bättre. Men ändå.
Jag valde världens bästa jobb.