Del 15. Mostar. #anderssaratågluff17

Åker till Mostar. Bron och allt det där, eller det är ju mest bron som kroatiska fascister sprängde, men som byggdes upp igen. Det är mycket folk där och gamla stan runt omkring är som Lisebergs julmarknad, fast det är sommar och 38 grader. Utanför finns en riktig stad, där hus fortfarande har kulhål i väggarna. Vi äter ordentligt, sen går vi ner till floden och hänger. På andra sidan står en man och fiskar. Vi bestämmer oss för att prata, men sen sitter vi ändå tysta. Det är skönt. En minaret kallar till bön, annars är det bara floden man hör. Sara säger till mig att bada, men jag vill inte. Hon säger det igen. Jag går och köper några drickor. Hon tar en bild på mig. Jag sitter direkt på marken i shorts och vit skjorta. Det fläktar en aning. Själv har hon tagit en vacker selfie uppe på bron. Vi skojar och kallar våra bilder för presentationsbilder, som om vi skulle internetdejta. Vi skojar, men något har hänt. Något har trängt sig emellan. Naturligtvis är det vi kallar problem ett stort nada jämfört med vad folk här i trakten gått igenom. Här var det krig bara för 20 år sedan. Det ger perspektiv på saker och ting. Läste ett inlägg på Facebook där en nybliven medelklassmamma ojade sig för att hennes telning kanske skulle hamna på en dålig skola. Ja. Tuff skit. Eller inte.
Vi får besinna oss, särskilt den välmående medelklassen. Hur vi än väljer så löser sig sakerna till sist. Och ännu mer, det ont jag piskar mig för att ha gjort andra är kanske ändå inte så farligt.
Mina gamla dåliga separationer och hon som jag inte ville släppa, fast hon var tydlig i sitt avvisande. Kanske var det inte hela världen ändå. Kanske kompenserar jag mina försyndelser i någon mån genom mitt arbete med barnen i Malmös osminkade blandning. Och kanske är mitt politiska arbete värt något. Ja, jag peppar mig. Men ändå: jag borde skött en del saker bättre. Sitt samvete får man leva med, det ingår i paketet.
Sara är tuffare nu och jag gillar det. Hon tar för sig och kompletterar inte mig längre, utan lever sitt liv. Det är mycket attraktivt, men det betyder också att jag fan får hålla reda på mina egna biljetter.
Så måste det vara.
I morgon går vi ut och gör Sarajevo. Eller idag när ni läser detta.