Jag går på Triestes gator och funderar på vart jag ska ta vägen i livet. I överförd bemärkelse, här och nu ska jag strax ta bussen till Ljubljana i Slovenien, upp och genom bergen. Underbara Ljubljana som jag besökte redan förra året på en resa med nämnden. Nu blir det roligare och mer på riktigt, när man som politiker förs runt längs en snitslad bana, så är det liksom i en bubbla. Sara frågade mig om prisläget i Slovenien. Jag hade ingen aning. Som om jag betalade själv på nämndsresan, liksom. Vi får se. Det reder sig. Men vart går du, främling?
Min fantastiskt roliga och tighta enhet på jobbet ska tyvärr splittras, mina närmaste på jobbet försvinner och jag separerar och låter livet välta mig över ända. Det är lätt att lockas att bara dra till något annat jobb, särskilt om det ger några tusenlappar extra, men var är man mest behövd och var är jobbgemenskapen bäst? Aldrig att jag tar ett jobb bara för pengar. Man kan inte krama en tusenlapp och man måste ut ur bekvämlighetszonen.
Sen är det detta med boende. Jag vet att allt löser sig, men jag måste ändå välja.
Det är kaos på hemmaplan, eller i alla fall i min skalle, men idag kom en ljusglimt när sonen hörde av sig om att han kommit in på det gymnasium han önskat.
Bussen från Trieste snirklar sig upp mot gränsen. Det är varmt ute, men AC-n fungerar. Ett amerikanskt par diskuterar högljutt bakom mig. Sara sitter tyst och fingrar på sin telefon. Om två timmar är vi framme i Ljubljana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar