16 juli 2017

Del 22. Bukarest. #anderssaratågluff17

Bukarest möter oss med regn. Det är redan från början en ganska grå stad och regnet gör den bara värre. En grå stad, djupt östeuropeisk på alla sätt, med stora torg och breda gator gjorda för militärparader. Och så Ceauçescus groteska palats. Vi kommer med nattbussen, det är resans elfte och sista land och vi promenerar från busstationen som ligger långt ut i trasiga kvarter som inga andra besökare ser. Längre in i stan ska vi se lyx, men det blir aldrig så där charmigt någonstans som man kunde hoppas. Men det är intressant, det härliga rumänska språket som liknar italienska i skrift, men som låter som finska. Sara hittar ett museum om kitsch och vi går dit och skrattar åt tavlor, prydnadssaker och kläder där man liksom försökt lite för mycket. Det italienska och franska är annars hett här. , rumänerna tycks kröka rygg inför det fina från väst. Det är nästsista dagen på vår resa och vi räknar ner och förbereder oss på allt praktiskt som ska komma där hemma, lägenheten som ska säljas och min framtida bostad som ännu inte är hittad. Vi pratar igen och igen om hur vår relation ska se ut framöver och kommer bara fram till att vi inte vet hur. Men kärleken är över. I huvudet är vi både här och vidare. Så går vi och äter, en liten promenad ner till gamla stan. Det sägs vara transsylvanskt kött, men det är en vanlig grillbricka, men fantastiskt gott. Kött, som jag inte borde äta alls egentligen. Och återigen. Beställer vi en öl och en kopp kaffe, så sätts kaffet hos Sara och ölen hos mig. Notan läggs på bordet framför mig. Alltid. Det är ingen som vill vara elak, det är bara så strukturerna ser ut. Män och alkohol hör ihop, liksom män och pengar.
Det är lite tröttsamt.
En vän som jag chattar lite förstrött med undrar var mina vänner tagit vägen, när jag berättar om att jag egentligen har ganska få. Bekanta har jag desto fler. Dessutom har jag alltid haft fler kvinnliga än manliga vänner och det brukar ofta stupa när svartsjuka män och pojkvänner gör att vänskapen tvingas bort. En singelman är också utestängd från parmiddagsträsket, för han riskerar att röra till tvåsamhetsharmonin. Mest har jag dessutom umgåtts med de kvinnor jag levt med. Vem vet vad som händer nu?
Regnet lockar in oss på hotellrummet. Vi ligger där med våra telefoner och har det bra utan krav på varandra. Att resa är att leva. Sara googlar andra tågluffarrutter. Vad sägs om att resa ner genom Italien och ta en båt över till Albanien?
Nya dagar, nya planer.
I morgon åker vi hem.

Inga kommentarer: