Vi sitter på bussen mellan Split och Mostar. Förra sommaren åkte jag buss mellan Dubrovnik och Mostar, och nu är jag alltså här på härliga Balkan igen. Vägen ringlar sig längs den kroatiska kusten, och det är vackert som illustrationen i en saga. Jag tar en bild och lägger upp på Instagram, men i vanlig ordning kan inte fotot göra verkligheten rättvisa. Karin Boyes dikt ”I rörelse” dyker upp i mitt huvud. ”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Så är det verkligen på den här resan. Vi ser så mycket, och vi lär oss så mycket. Både om platserna vi besöker och om oss själva och varandra. Anders skriver öppenhjärtigt och utlämnande om vår skilsmässa i sociala medier. Själv har jag inte ens berättat för mina närmaste kollegor att vi ska skiljas. Vi är så olika som personer. Anders är öppen med allt. Även det han själv tror att han inte avslöjar står skrivet i hans panna. Själv är jag mycket mer privat, och min integritet är viktig för mig. Därför är jag kluven inför hans idoga bloggande och twittrande. Men jag tänker att jag egentligen inte har någonting att förlora på att han skriver om vår relation, så länge jag får godkänna vad han skriver innan han publicerar det. Vissa saker har fått strykas. Det finns gränser för hur mycket som exploateras för den breda publiken med en lätt knapptryckning. Annat är det med den riktiga litteraturen. I romanen om vår resa finns även utrymme för snaskiga detaljer. Men så ska det också bli en roman, och inte en biografi. Vad som är fiktion vad som är verklighet kommer bara jag och Anders att känna till.
Bussen stannar efter vägen och en man kliver på bussen för att kontrollera våra biljetter. Alla visar upp biljetterna, utom Anders som i panik river runt i fickorna och mellan sätena. ”Har du tagit min biljett?” säger han och spänner ögonen i mig. Nej, den här gången tog jag inte hand om den. Våra roller har förändrats och det är inte längre mitt ansvar att ta hand om dina saker. Biljetten är borta, men bussen måste åka vidare. Mannen orkar inte stå och bråka med en slarvig turist, så han går och sätter sig och vi rullar vidare mot gränsen till Bosnien-Hercegovina. Jag sneglar på Anders. Han ser skakad ut, men det kommer att lägga sig. Snart kommer det att dyka upp annat att fokusera på. För oändligt är vårt stora äventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar