Del 19. Tåget mellan Belgrad och Niš. #anderssaratågluff17

Tågen i Serbien är sunkiga, begagnade och fulla av graffiti på utsidan. Här är kollektivtrafik för losers, lite som hemma för 50 år sedan. Klimatfrågan som ju kräver att biltrafiken minskas rejält har visst inte nått hit än. Den har ju för all del inte slagit igenom fullt där hemma heller. Ännu planeras det för bilpendling och som om det inte fanns en morgondag. Men här är det då ännu värre.
Ja, jag märker att kampådran vaknar efter snart tre veckor på räls, landsvägar och i främmande sängar. Det är bekant och välkommet. Sara och jag pratar flyktigt, sover lite och läser. Jag försjunker lite i mig själv. Huvudet snurrar. Livet kan du inte planera, därför att de viktigaste valen och personerna dyker upp när du minst anar det. Man blir ställd mot väggen av livet och det är bara som det ska vara. En dag är prinsen här. Hoppas bara att du ser honom där på gatan och inte just då tittar åt ett annat håll eller bara slår bort det. Visst, du styr ditt liv. Men mer än du tror är bara tur, timing och tillfälligheter. Och otur eller andras val som du inte kan göra något åt. Så talar jag till mig själv medan tåget dunkar fram i den varma kvällen. Talar förstånd med mig, försöker få mig att förstå.
Så hörs skrik och tåget tvärnitar där, ute i ingenstans. Någon är påkörd. Det hörs upprörda röster men allt är på serbiska, det går inte att förstå för oss. Men någon är påkörd, så mycket är klart. Ett liv har släckts. Det är fasansfullt. Tidigare på dagen grät vi över att vår lilla kanin hittats död i sin bur. Vår lille, som alltid kom skuttande på helgmorgnarna när jag satt ensam i vardagsrummet på Bergsgatan med telefonen framför näsan och rykande kaffe i en mugg framför mig.
Saras och mitt gemensamma barn. Symboliken i hans död.
Men nu är det en människa. Jag skäms lite över att sörja över kaninen. Han var ju bara ett litet djur, försöker jag.
Sen är allt stilla i timmar. 
Ett godståg på väg norrut passerar på det andra spåret, några barn leker fast det är sent på kvällen och sen utan föregående varning kör vi igen. Skenskarvarna vaggar mig till sömns och jag sover djupt och drömmer om sånt som inte går att berätta när vi rullar in i Niš och Sara väcker mig. I eftermiddag drar vi vidare till Sofia.