Del 20. Niš #anderssaratågluff17

Niš är en lite sömnig stad jämfört med Belgrad, men det är ju de flesta städer, så det ligger ingen kritik i det. Vi kom in sent till vårt fina rum. De tre sista rummen är lyxigare, det är planerat så. Här och ännu mer i Sofia och Bukarest kostar det som en ståplats i Schweiz. Vi hänger där hela förmiddagen, sen går vi ut och rör på oss innan tåget går mot Sofia. Tåget är sunkigt som alla serbiska tåg och banan dålig. Sen tar gränskontrollen hundra år, men vi ska in i EU och det är inte för alla. Sara flörtar med en tysk på tåget och blir lite generad när jag påpekar det. Men vem är jag att prata om det. Jag flörtar ju för jämnan med alla möjliga, kassörskor på ICA, kollegor, folk på tåg och överallt. Så är jag ju snubbe också. Inte born that way, utan uppfostrad så, att charma och ta initiativ. Och det är trevligt att prata med folk, bekräfta och bli bekräftad. Vi har pratat mycket om könsroller under resan. Vi ser hur män och killar sitter och lägger ut texten och kvinnor och tjejer lyssnar förstrött på barer och restauranger och ler på rätt ställen. Det är outhärdligt. Grunden i en konversation är önskan att lyssna. Jag frågar Sara om hon någonsin kommer att dejta någon som inte är feminist och hon säger att det där har vi redan pratat om. Nej, förstås. Särskilt illa är det om de säger att feminismen gått för långt, fortsätter hon. Ja. Jämställdhet och jämlikhet kan såklart aldrig gå för långt. Vi kan inte bli för lika värda. Jag kallar mig gärna feminist, men som man ska jag vara försiktig med att skrävla för mycket om den saken. Att vara feminist är att göra saker, inte bara att tycka. Du är dina handlingar, som sagt.
Det här är Bordurien och Syldavien, säger jag till Sara när vi är ute på spåret i den sunkiga vagnen och skördetröskor och vinkande barn, kullar, berg och små stugor passeras , men hon fattar inte direkt. Jag var en Tintin-unge, jag stavade mig tidigt igenom alla albumen och Hergé måste ha varit just här, tänker jag.
Sen tar tysken på sig sina lurar och går in i sig själv. Han var ändå inte Saras typ, får jag höra, slappa hippiechica kläder och södermalmsknut på huvudet. Du är min typ, säger hon. Och när jag beskriver min typ, så är det Sara jag berättar om, mörk, nyfiken och smart.
Ändå är det inte vi mer. Kommer inte att vara.
I Sofia är det mörkt och östeuropeiskt. Vi promenerar till hotellet. Hotellet är fint. Vi beställer room service. Italiensk mat.
Jag ringer min yngste son. På onsdag ska vi kolla på en lägenhet. Vardagen tränger sig på.
I morgon går jag och Sara ut och upptäcker Sofia.