Del 23. Hemma #anderssaratågluff17

Vi fuskar, vi flyger hem. Direkt Bukarest-Köpenhamn. Jag går vid sidan av i securityn, mitt trasiga hjärta styrs av en pacemaker som sätter gränser uppåt och neråt. Det hade min hjärna också behövt, det far vilt omkring i tid och rum. Sover en stund på planet, sen får vi mat, trots att det inte ingår, vi och några till är visst utvalda. Vi sammanfattar resan. Tågluffning är en fantastiskt bra resform och Balkan var härligt att få se. För mig var Belgrad den allra bästa upplevelsen och Alperna just så vykortsvackra som man tror och luften där uppe just så ren och klar. Och vi är glada att det var vi som gjorde resan, för resa ihop kan vi.
Sen är resan över och vi är hemma i våra kvarter bland tiggare och falafel, folkliv och mångfald. Möllan, Malmö. Hemma samlar vi ihop tvätt och kör några maskiner, sen går vi till biblioteket som vi brukar. Det är ljummet i stan. Saras hyreskontrakt ligger och väntar på henne och så även breven från tingsrätten som berättar att vi nu har betänketid, innan vi kan fullfölja skilsmässan dagen innan julafton. Sara säger att hon ändå känner sig fri, i alla fall när hon får lägenheten.
Jag går in och sätter mig i vardagsrummet en stund. Telefonen är som vanligt urladdad. Jag ser mig omkring i det stora rummet. I början av maj hade jag kollegor hemma. De lovordade lägenheten, takhöjden, rymden stuckaturerna och faktiskt även mig som människa och kollega. Vi satt och pratade fint om varandra och jag kände att jag ingick i ett sammanhang. Jag fick lova att aldrig byta arbetsplats. Jag var stolt över vår lägenhet. Saras och min kris hade jag lyckats tränga undan.
Det svängde fort.
På en månad raserades allt, min syster drabbades av en allvarlig sjukdom, vår täta gemenskap på jobbet löstes upp och så en junikväll tog Sara och jag i hand på att gå skilda vägar. Vi gick ut och promenerade och det var stilla och grönt, för de jävligaste sakerna har en tendens att hända när det är som vackrast här i stan. Det är som om inget någonsin får vara riktigt bra. Vi måste vidare nu. Acceptera det som inte går att förändra, försöka förändra det som går och se skillnaden, ni vet. Det ska gå, det ska göras, det får ta tid, det får kännas. Som en lång natts färd mot dag.