Del 18. Belgrad (2) #anderssaratågluff17

Sara sitter mittemot mig i frukostmatsalen i en nyinköpt blå klänning. Hon är mycket vacker med solbränna och fräknar. Det är ett elände att vi fick ge upp, men det är nu så. Hon har kommit in i tågluffarmoden, detta magiska att kliva av på perrongen i främmande städer och bli ett med dem, njuta av nya dofter och svåra språk, sova ett par nätter tops och sen dra vidare. Och Belgrad är en stad i vars famn man lätt rusar in. Ett vackert twonightstand med god eftersmak.
Vi går tillsammans på en rundvandring med guide. Det tar två timmar och det är propaganda och historia om vartannat. I en sunkig gångtunnel spelas ABBA. Agnetas vackra skolengelska ljuder skönt bland sättningar och mögel. Och guiden pratar och pratar. Under den bästa delen av mitt liv har jag känt folk från Balkan och först var det jugoslaver som drack Slibovica och sjöng om Tito och sen som från ingenstans var det vi mot dom, nationalism, rasism och krig. Nu berättar guiden om de otacksamma jävlarna i andra republiker som bara drog från den fina unionen. Och om att Kosovo såklart är en del av Serbien. Det är motsvarande historier i Zagreb och Ljubljana och man pallar inte denna töntiga ensidighet. Men de skjuter i alla fall inte på varandra längre. Ord är bara ord, men det är handlingar som räknas. Säg vackra saker eller elaka, men backar du inte upp det med handlingar så faller det till marken. Du är dina handlingar.
Sen bjuder guiden på rakija och jag säger till Sara att nu vore det läge att ta ett återfall. Sara svarar att mitt i en skilsmässa är det särskilt bra. Vi raljerar. Sara vet att jag druckit min sista droppe alkohol. Efter rundturen skiljs vi åt. En vän skriver att hon ska till Ven i morgon och jag minns hur Sara och cyklade omkring där en sommardag, hur vi njöt av ön och varandra. Allt var fortfarande nytt, än bodde vi inte ihop, än visste vi inte ens om vi någonsin skulle kunna göra det. Bilderna därifrån strålar, som om vi var förgyllda. Det var då.
Mitt blodsocker är lågt och jag känner mig ensam i världen. Allt i mitt liv förändras och jag vet inte till vad. Nästa år har jag en ny bostad, ny civilstatus, nytt arbetslag och vem vet vad mer. Det stör mig och berör mig och fyller mig med saknad. Men en rejäl fika senare så är allt bättre. Väskorna kommer i balans och benen blir fulla av spring. Jag träffar Sara på republiktorget och hon tar ut mig på middag och sedan drinkar i hipsterkvarteren. It is what it is.
I morgon åker vi till Niš.