Vår långa resa är över, men som jag flera gånger påpekat för Anders kommer det att ta lång tid att smälta den. Kanske ett helt år, i alla fall för mig. Intrycken är så många och det är omöjligt att sätta fingret på vad som var bäst. Alperna var storslagna, och jag blev totalt förälskad i alla huvudstäderna vi besökte på Balkan, var och en av dem med sin alldeles egen speciella charm. Då är det lättare att peka ut vad som var sämst: tågresorna i Serbien, med dåliga spår och tåg var en prövning. Men allra värst var det tillfälle då vi mitt i natten satt vid det öppna fönstret på det långsamma tåget till Niš och fick höra ett fruktansvärt, hjärtskärande, skrik ur mörkret utanför fönstret. Tåget ryckte till för att sedan stanna, och jag lutade mig ut genom fönstret för att se vad ljudet kom ifrån. Några meter ifrån mig kom två personer springande - flyende - i panik, samtidigt som de gav ifrån sig de värsta läten jag någonsin har hört. Vi hade kört på deras vän eller familjemedlem. Skriken förföljer mig fortfarande, och jag undrar vem den som miste livet var och hur de två som överlevde har det nu.
Men nu är vi alltså hemma, och det är meningen att vi ska gå vidare med våra liv på varsitt håll. I alla fall när allt det där praktiska är avklarat. Anders måste hitta en ny bostad och vi måste sälja vår stora, gemensamma lägenhet. Sen ska det flyttas. Det är sorgligt. Vi hade kunnat vara bittra på varandra, eller snarare på att våra förväntningar på varandra inte uppfylldes. Men så är det inte. Ingen av oss är någon bitter person. Jag tog med mina tre barn, och till och med deras far (ja, den senare hade förstås en fri vilja), sålde mitt dåvarande hus, bytte jobb, och flyttade 68 mil för att få vara nära den person jag älskade. Så nära man kan komma, som vi brukade säga. Det var mitt val och det ångrar jag inte för en sekund. Däremot vet jag att jag hade ångrat om jag inte hade vågat prova när jag hade chansen. Jag känner inte heller någon sentimental saknad eller längtan tillbaka till min gamla hembygd. Malmö är min hemstad nu, och kommer så att förbli. Åtminstone just nu. En dag kanske jag flyttar någon annanstans. Det är omöjligt att se hur framtiden kommer att gestalta sig när man är mitt uppe i en stor förändring i livet, och ändå så svårt att låta bli att fundera över hur det kommer att bli. Men vi tar en sak i taget. Jag är säker på att vi har fattat rätt beslut, och att allting kommer att bli bra i slutändan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar