Del 7. Milano (2) #anderssaratågluff17

Milano slår emot en. Staden flödar av stil och god mat, den doftar pastasås och dyr parfym, den är som en aria och en smäktande ballad samtidigt. När jag trampar asfalten eller sitter i en gammal spårvagn som startar så vet jag att det är så här livet ska levas, i städer, bland folk och asfalt och stora husfasader. Det är en fantastisk stad.
Men vi är de vi är var vi än befinner oss, ofullkomliga och ibland oroliga. Det kan slå om fort. Ett samtal hemifrån som är svårt att hantera, känslan av att man misslyckats med så mycket viktigt i livet.
Det kanske inte är sant, kanske kräver jag bara för mycket av livet. Men känslan är där. Låt den komma in och passera. Utan tvivel är man inte klok.
På den stora gågatan spelar en grånad man Pink Floyds Money på en sliten stratocasterkopia. Här kostar en stor stark hundra spänn, men bara meter bort i parken så är det halva priset, till Saras glädje. Idag liksom igår verkar jag ha mist min orienteringsförmåga. Den inre kompassen snurrar. Norr blir söder och öster väster. Det är Google Maps fel, slår jag fast. Man slutar tänka, när man inte måste. Sara frågar om jag vågar skriva det i bloggen. "Det är ju inte bra reklam, nu när du ska ut i singelsvängen", säger hon. Jag tänker att det stämmer. Men sen struntar jag i det. Alla kan ha några dagar med dålig kompassriktning. Hoppas det inte är bestående, bara.
Vi njuter i värmen bland de vackra milanesarna. Tar dagen som den kommer och låter solens strålar färga huden brun. Någon singelsväng vill man inte ut i. Man är ju inte desperat. Det är tacky och fult att önska sig kärlek och närhet. En cool person ser sig bara om lite grann. Efter en underbar måltid med pasta och svärdfisk så går vi in och handlar vatten i en affär. Jag frågar Sara om tvåsamhetsnormen är oundviklig. Hon svarar ja.
I morgon åker vi till Venedig och Trieste.