Del 8. Venedig/Trieste #anderssaratågluff17

En sak är säker, ska man tågluffa så får man gilla det där med att åka tåg. Man får inte bli sur när någon som reserverat plats kommer och milt, men tydligt ber en flytta sig. Men sen sjunker man ner i sätet och finnar med telefonen eller läser en stund. Kanske vaggar ett enahanda landskap en till sömns eller så kollar man outfits på folk.
Så kom vi till Venedig. Det är den märkligaste platsen på jorden, en bit ute i havet byggde man en stad där kanalerna är fler än gatorna, där man vandrar som i en labyrint och ser palatsen från 1600-talet och riktigt kan se framför sig hur de uppklädda handelsmännen och furstarna steg ner i gondolen och lät sig föras bort. Nu ser vi mest andra turister och när yngste sonen ringer så kan man på hans fråga svara att man äter pizza i Venedig. Det är en catchy fras. Det är vackert som i en målning av någon gammal mästare, men trångt och långsamt. Vi bär våra ryggsäckar fulla med allt vi tagit med oss hemifrån, men på Piazza San Marco slår vi oss ner en stund. Jag försvinner in i min telefon, in i mitt eget och är ingen god reskamrat just då, men jag behöver min zon av avskildhet mitt i allt. Venedig är romantiskt, men vi separerar, det är osynk i känslor och bilder man ser. Senast jag var här var jag så ung, allt låg framför mig, jag kunde och visste allt, men nu vet jag mest att jag inte vet, men det gör inget. Det är just det som gör livet intressant, att det inte finns en bestämd utstakad väg. Jag är lyckligast när jag reser, aldrig så privilegierad som då.
Vi stannar bara en halv dag i Venedig, sen drar vi vidare till Trieste, invid gränsen till Slovenien. Vi får ett gigantiskt rum med en stor takfläkt som surrar. Utanför på gatan hörs vepor och fiatar och Sara kliar sig på sina milanesiska myggbett.
I morgon åker vi till Ljubljana.