Del 5. Interlaken. #anderssaratågluff17

Sara säger att vår resa skulle bli en bra film. Hon står lutad mot fönstret som hon äntligen lyckats öppna på vid gavel. Hon dricker ett glas vin och jag ligger på sängen och dricker alkoholfri öl. Nere på gatan sjunger en man opera in i sin mobil. Varken Sara eller jag tror att han får ligga på det, men han ska ha ett hedersomnämnande för sitt goda försök. Så enas vi om att det är Mikael Persbrant som ska spela mig och Rebecca Hemse som ska spela henne i filmen. Rebecca och Mikael kan också vara huvudkaraktärernas namn. Ganska nära Sara och Anders. Så nära man kan komma, för att vara exakt. Men först kanske det ska bli en bok. Tror vi får lägga till lite mer spännande scener, förstås. Så somnar vi, vaknar och lämnar Zürich för hardcorealpinism i Interlaken. Allt är så vackert att man får gnugga sig i ögonen och så färglagt att man undrar om någon lagt på ett snyggfilter. Sara säger apropå det där med att jag släppt in människor tätt intill mig, som sedan dragit sig undan, att jag dragit mig undan henne. Jag tror att hon har rätt. Mentalt har lämnaprocessen pågått ett bra tag, det är bara att inse. Men vi vänder på det och tänker att vi från och med nu är fria att ha vilken relation vi vill med varandra. Vi säger att nya personer får lov att acceptera det utan svartsjuka. Annars är de inte aktuella i våra liv. Svartsjuka är ändå sjukt oattraktivt.
I Interlaken inser vi att det kommer att vara snö och svinkallt uppe på Jungfrau, så vi kör plan B. Vi tar bergbanan upp på närmsta alp och går en runda. En lång runda blir det. Det är friskt och skönt och alldeles tyst ända tills Sara börjar joddla. Då börjar jag också joddla. Utan joddel har man aldrig varit i Alperna. En kvinna kommer förbi och säger något obegripligt på schweizertyska. Vi nickar bifall. Sen är vi tillbaka vid Bergbanan. Sara tar en stor öl och jag en liten alkoholfri. Annat var det igår när Sara tömde vinaren och blev ledsen. Från tårar och joddel tog det ett halvt dygn. Känslorna åker berg-och-dalbana, som tåget mellan Luzern och Interlaken. Men det är inte sorgligt, som en kommentar ville ha det till. Vi har ett gott liv här på resan. Nu är vi ett under av resonemang och konstaterar ännu en gång att vi är de bästa reskamrater några kan bli.
För övrigt har jag inte sett en enda schweizernöt.
I morgon åker vi till Milano.