Not that kind of Daddy

Exet kan irritera mig kopiöst och det är väl därför vi är ex, tänker jag. Som minnesgoda läsare kan erinra sig, så har hon gjort saker som jag betraktar som oförlåtliga och det vore lätt att rabbla dem. Men tiden går och man kan inte hålla sina gamla konflikter i handen livet ut. Jag måste leva här och nu. Nuet och framtiden är alltid viktigare än dået, det ska man inse. Jag blir alltså inte den sorts pappa som sitter förgrämd och bitter och tänker på hur bra allt kunde ha varit; jag funderar istället på hur det är och kan bli. Bloggosfären svämmar över av bittra män som gjort tråkiga erfarenheter i livet och samlivet och som utifrån det kämpar för allt från att fria fyra gånger dömda våldtäktsmän och för att svartmåla allt som andas feminism och kvinnokamp. Vad man inte inser är att män missgynnas i vårdnadstvister och betraktas som andraförälder just för att feminismen inte segrat. Priset för att kunna välja bort sin närvaro i föräldraskapet är att man inte alltid får vara jämlik förälder när man vill och är lämpad. Lösningarna är säkert flera, men en början är att se till att alla föräldrar är föräldralediga och knyter an på ett sånt sätt att ingen inblandad någonsin kan tänka tanken att beröva en vardag med barnen. Det är lite sent att börja tänka på jämlikt föräldraskap vid separationen, om man inte brytt sig innan. Det är lätt att tro att det snarare handlar om komflikten med ex-partnern. Och att driva konspirationsteorier mot hela världen gagnar nog inte ens sak.