Från Rosengård och hem.

Efter planeringsdagen igår frågade jag kollega F om hon inte kunde sätta av mig på Värnhem på vägen hem. Min cykel var hos reparatören för femtielfte gången och jag hade ingen lust att ta bussen eller gå. Men, nä, det gick ju inte. För tänk om någon såg en man i hennes bil och berättade det för maken. För mannen är ju så svartsjuk, säger hon. Till och med om dom är ute tillsammans och en man hälsar, så blir han misstänksam och sur. Jag blir häpen och tiger, tar väska och jacka och promenerar ut i näktergalarnas stad på valborgsmässoaftonen. Jag kunde sagt massor om vad svartsjuka är, massor om mäns kontroll och kvinnors anpassning. Från Rosengård och hem tar den en halvtimme, om man tar viadukten över Amiralsgatan, sneddar genom cronhielmsparken och genar genom kyrkogården, som nuförtiden har en islamsk och en judisk del, bredvid ateister och kristna. Integrationen har alltid sina yttre gränser. En del kallar det respekt och kulturella skillnader. Jag kallar det medeltid, kallar det patriarkat. Rosengård är sommarfagert grönt, långt från mediabilder av kravaller och brand. Kyrkogården är tyst, sånär som på fågelsång och vattnande änkor och såna som jag, som passerar på väg nånstans.