Väpnad kamp lönar sig.

Jag och kollegan och några ungar gräver och sätter växter i vår odlingslott uppe vid vattentornet. Det är en seg vår i år, så man får hjälpa den på traven en bit. Gamla jugoslaviska farbröder passerar förbi med redskap och slangar i handen, här uppe i Rosengårds egna blomster-Christiania. Två snäpp ner ligger Herrgården, Sveriges fattigaste bostadsområde och kontrasten mellan slitet tegel och sprucken betong å ena sidan och det gröna fina å andra kunde inte vara större. En doft av brand smyger sig in och man ser rökskadade väggar, där lågorn slickat det gula teglet svart. Det är inte vackert. Det vr någon tid sen nu som brändern tog fart igen och i helgen har det visst brunnit i ett garage, men dt är långt ifrån den kåta sverigedemokrtiska drömmen om ett katastrofområde. Myndigheternas svar på eldar och stök är kvälls- och helgöppna fritidsgårdar. Man ler och vet att den som tände eld på hus och bilr knappst byter ut det mot kortspel och ljummet kaffe på Gården. Men ännu värre så talar vi om för folk att skdegörelse och våld möts med ökad kommunal service. Det lönar sig alltså att leva jävul nere vid shellmacken. Det kan inte vara rätt. Min förskolebarn leker och petar i jorden. Det växer lavendel och pumpor och en arabisk man går förbi och ler åt ungarna. Vi lär dom att sätta ner blommor i jorden och bokstavligt talat så frön. Vi får hoppas att det i längden lönar sig bättre än de testosteronstinna grabbarnas lek med tändstickor.