01 maj 2007

Döden på valborg.

På valborgsmässoaftonen i åttonde klass var Kenneth och Tomas på väg från Pershyttan till Gyttorp för att kolla på elden, mingla med kompisar och flörta med tjejer. Sådär som man gör när man är fjortis. Ingen alkohol inblandad (märkligt nog) och dessutom gick dom på rätt sida, om än i bredd. Och i höjd med Bergsäng kör en bil om en annan på den smala vägen och backspegeln träffar Tomas och döden är, som man säger, omedelbar. Den kan ju vara det, som ni vet; ingen vet om det just är mig den ligger och väntar på i nästa gathörn. Men var inte rädd för den, lev istället medans du lever och älska medan du ännu finns och kan.
Idag när socialister demonstrerar och det är helgdag tar jag mig en funderare på just det, samtidigt som jag minns hur vi kompisar och bekanta stod rögråtna på Karlslunds kyrkogård i Nora en sjukt vacker försommardag för så länge sen.
Tomas är död och jag ser hans grav ibland när jag är på väg för att titta till farsan och säga några väl valda ord. Det var min första begravning, men den har följt av många fler. Fortfarnade kan jag känna ett sting av oro i magen när jag hör kyrkklockor slå.
Jag fruktar inte döden som sådan, bara dödsögonblicket, och tanken på att jag en dag ska släppa taget och glida in i det svarta, är svår att bära vissa stunder.
Tills dess ska jag leva och ni som idag fördömer det jag gör och tycker att jag borde något annat, till er kan jag bara säga att hjärtat har sina skäl som hjärnan inte kan förstå.
Ha respekt för det.

2 kommentarer:

Anonym sa...

...eller inte vill förstå...

Vilse på Värnhem/Anders sa...

Eller inte vill förstå.
Så sant, så!