En låst blogg är en lost blogg.

Min morgontidiga kropp önskar sig kaffe och ett jobb till Sara här i Malmö. Ett lyft och en knuff framåt i det stora och i det lilla. Så säger jag det öppet och tydligt. Däremot lämnar jag inte ut mina barn eller dom jag älskar i övrigt. Mittt ex får ibland en släng av en slev, men då är det väldokumenterat befogat, precis som jag kritiserat politiska motståndare och andra som förtjänar det. Jag är inte den som vill läsa ingående detaljer om människor sexliv eller äckliga detaljer om kvalster och sjukdomar. Däremot förvånar jag mig över att så många är så hemlighetsfulla i sina bloggar. Kanske är det för att göra sig intressanta. Man låser bloggar för andra än särskilt inbjudna och man har vissa inlägg som det behövs kod för att läsa och den koden får bara the inner party, som det heter i 1984. En gång fick jag inblick i en sån där hemlig blogg (sen föll jag i onåd ibland) och det var samma vardagsmat och barncitat som på dom flesta andra håll. Jag tror att om man blir mindre hemlig, utan faktiskt öppnar sig för en större krets, så mår man bättre och får mer respekt. Man får bekräftelse på att det man skäms så över inte är så farligt och att man inte behöver skämmas så mycket, men att man å andra sidan inte är så origienll som man hoppas. Att dela in oss läsare i en inne- och utegrupp gör ingen nytta alls i långa loppet. Då undra folk bara vad man har att dölja.