Varför inte choklad?

Jag ligger på en presenning på rygg och ser hur bokarnas kronor rör sig högt där uppe. Vi är på utflykt med jobbet, barnen ska ut i grönskan och det är en stor affär. På morgonen kom några barn i täckjacka, andra i full vintermunderig med overall, mössa och vantar och åter någon i tofflor och mjukisbyxor. På jobbet är vi stundom djupt oense om vilketn attityd vi ska ha till föräldrarna, det i pedagogsammanhang så slitna uttrycket förhållningssätt. Det finns en tendens att behandla invandrare som om dom vore utvecklingsstörda. Själv tycker jag att den förälder som inte klätt barnen efte vädret (trots lapp hem), helt enkelt får gå hem efter kompletterande kläder. Vuxna ska behandlas som vuxna. Men iväg far vi med bussen; rapsen blommar gult mot det gröna och vackrare än så här blir inte Skåne, tänker jag när jag ser ut genom fönstret. Vårt behov av grönska är stort och vetenskapligt bevisat. Att ungarna behöver se mer än närområdet i Rosengård är lika självklart det, för man kan inte lära sig att välja sitt liv om man inte vet vad det finns att välja på. Bussen till Bokskogen var min första politiska framgång. varje gång jag ser den tänker jag att utan mig funnes den inte alls. Det känns kul, även om jag såklart inte är i politiken för att plocka poäng. Vi malmöbor älskar vår lilla bokskog, älskar dansbanestigen, äventyrslekplaten, statarmuséet och mest av allt själva skogen. Ungarna bygger på gamla kojor dom hittar och vi smyger in i slottsparken och kollar humlegårdar och valnötsträd. Killen jag håller i handen frågar lite stillsamt varför man inte äter choklad just nu. Och det kan man verkligen fråga sig.