Blatte på bägge ställen.

Min kollega säger att hon betraktas som svensk i sitt födelseland och som blatte i Sverige. Det där kan jag förstå. Man är liksom inte hemma någonstans. Som farsan när han lämnade arbetarklassen och blev medelklass och företagare. Men samtidigt ble farsan en person som kunde snacka med både hög och låg och socialt är det en enorm fördel, framför dom som blir nedlåtande eller överdrivet respektfulla mot människor utanför sin egen sfär. Om såna som kollegan kunde se "både och", istället för "varken eller", så kan man vänd hela saken till en fördel, både jobbmässigt och på andra ställen. För min egen del är det väl så att jag varken är riktigt hemma i stadshuset eller i förskolan. Jag kan inte sitta med kollegorna och delta i populistiska orgier om politiker och jag kan ytterst sällan dricka latte med stadshusmänniskorna klockan halv nio. Och jag missar karriärmöjligheter både här och där, på jobbet på grund av hög frånvaro och i politiken därför att jag inte kan sitta med grabbarna på krogen till klockan ett en vanlig onsdag om jag ska upp klockan kvart över fem och jobba. Men jag är ändå hellre den jag är än alternativet och det är tillräckligt bra, jag har intressanta uppdrag och ett kul jobb. Är man blatte på bägge ställen, så kan man röra sig helt fritt och det är bara självkänslan som begränsar en. På förmiddagen pratar jag med ett litet femårigt gravt handikappat flyktingbarn och på eftermiddagen med chefstjänstemannen. Och alla lyssnar dom. Det är en rikedom.