Varvshelgen är över; hela konceptet med sammanstrålning, rörelse och sena samtal om livet och kärleken och osande grytor, vid sidan av själva springandet, får vila ett år igen. På tåget till Malmö från Göteborg sitter jag och läser Yarden av Kristian Lundberg, men när en radiolyssnande minstebror med lurar i öronen säger att Bruce Springsteen snart kommer, så pluggar jag i lurarna och får höra dom välkända orden sjungas:
I was bruised and battered and I couldnt tell what I felt
I was unrecognizable to myself
I saw my reflection in a window I didn't know
My own face
Oh brother are you gonna leave me
Wastin´away
On the streets of philadelphia
Melllanbror läser en bok om romarna och lyssnar på P1 i sina lurar och jag tänker att på Philadelphias gator har jag aldrig sprungit, men i många andra städer. I lördags var jag en i gröten igen. Genom Slottsskogen och Majorna, broarna, längs älven, längs avenyn och hela tråkiga Övre Husargatan och tillbaka in i parken. Jag var en svettig solstungen medelålders man bland andra. Sara och jag hade promenerat från syrran och Gråberget och ätit svindyr pastasallad med bästa Pia och solen lyste och allt var vindstilla. Det blev mitt sämsta varv någonsin och jag visste det redan i säldammsbacken; det här blir inte bra. Och på Älvsborgsbron tog det mer eller mindre stopp. Men man ger inte upp. Och i maj nästa år står jag där i fållan igen med nya mer eller mindre välunderbyggda tidsmål. Idag; killarna. Lilla varvet är lika viktigt som det stora och det luktar svett och liniment och utspilld sportdryck och det osar från grillar. Killarna springer, en trotsar förkylning och en annan nästan spränger sig och vi är del av en rörelse. Ett långsamt tåg framåt där det bästa av individ och kollektiv glider ihop.
Det som hör ihop växer ihop, sa Helmut Kohl, men vi måste ta avsked på en tågperrong igen och igen och igen och det river och sliter. Ungarna jag äter sushi invid en ful skulptur innan vi skyndar mot det långsamma tåget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar