Bara lite mer törstande

Jag erkänner: jag har ett behov av bekräftelse. Jag tycker om att synas. Jag gillar att få höra dom där varma orden från min älskade och gärna komplimanger och beröm från andra. Kritik gillar jag egentligen inte alls, men jag vet att det måste till för att jag ska utvecklas och att ärlighet på pluskontot tyvärr förutsätter ärlighet på minuskontot. I vår psykologiserade värld där allt ska ges diagnoser och analyseras från barndomen och framåt finns det säkert förklaringar att hämta. Jo, jag är en smula otrygg och tillitsskadad sen barndomen. Eller nåt. Men vid 46 så skiter jag i det och eftersom jag ändå är ganska bra på att peppa andra, så vet jag att jag inte är självupptagen så det stör i alla fall. Mitt ex slängde alltid det där i ansiktet på mig. Att vilja ha bekräftelse var någon slags sjukdom som skulle behandlas och i den vackraste av hennes världar skulle jag vara alldeles osynlig, kanske. Nu är hon ett ex och jag får lov att ta plats och det gör jag. Den plats som tillkommer mig och lite till. Men när ni ser någon som är som jag, så missta inte vår önskan att synas med allmänt motvalsande eller överdriven kaxighet. Så är det inte. Vi är som ni, bara lite mer törstande.