Ute på hal is.

Vi kom ut på sjön idag. Långfärdsskridskopremiär och det var ngefär som att åka vanliga skrillor, inte alls svårt. Och Sara halkade efter och ramlade och jag drog upp henne. Isen var full av sprickor, så det var en match att ta sig fram hel. Sjön heter Runn (inte rönn, som jag skrev först) och ligger stadigt i Sveriges kulturella hjärta. Här föddes Carl Larsson och midsommarstången och här bröts den koppar som gjorde att Sverige kunde kriga över hela jävla Europa på 1600-talet. Men det är Sara som fört mig hit, till sjöns tystnad och all snö. Jag skulle kunna vara var som helst med Sara och jag kan trivas här, trots att det är långt till havet och vindarna. Sara och jag pratar och pratar och vi kommer varandra så nära man kan komma. Ingen äger eller dominerar utan vi blottar oss helt och fullt, både fysiskt och psykiskt. För första gången är jag inte vaksam. Man har inte obegränsat med tid och det är förfärligt att vänta på att våga, trist att inte ta chanser som delas ut till en. Sara och jag ger oss ut på hal is. Det brister inte. Det bär