26 februari 2010

Ilmars halvbra pudel.

Cyklar genom Rosengård i nattmörkret.
Vädret är som klippt ur en kemilektion; alla vattnets tre former uppträder samtidigt i form av snö, regn och dimma. Man skymtar en vår nånstans långt där borta.
I det hårt segregerade Malmö går knivskarpa gränser mellan rik och fattig, svensk och invandrare. Nu är ju alla områden här invandrartäta i jämförelse med nästan alla andra svenska kommuner, men vi har också områden där nära nog ingen har föräldrar födda i Sverige. I Malmö är antisemitismen starkare än på andra håll och man behöver inte vara professor i statsvetenskap för att fatta vad det beror på. Bland folk med rötterna i mellanöstern är pogromer och förintelsen obekant, men däremot ställs judar som grupp till ibland ansvar för Israels regerings politik; sådan som man uppfattar den. Jag har hört det själv; tom barn kan prata om Jahoods brott. Absurda krav på handels- och idrottsbojkotter mot mellanösterns enda demokrati har tom fått stöd av ledande politiker. Sånt är stämningsläget i stan. Det blev inte bättre av att stans starke man sagt mindre genomtänkta saker som kunde tolkas som att Malmö tycker att judarna i stan ska ta ställning mot Israel och att vi i Malmö inte skulle gilla sionismen, den politiska idén om judars rätt till ett hemland. Vad Ilmar egentligen tycker vet vi inte helt, men han förefaller ha en förmåga att bli misstolkad som han kanske ska jobba lite med. Någon antisemit är han verkligen inte och även om den pudel han levererar är halvdan och märklig, så är det bra att den äntligen kom. Ilmar konstaterar att det är tråkigt att judar väljer att flytta från Malmö och tror på samtal. Vi får tro på honom när han säger att han inget visste om judeförföljelserna i stan, trots att det stått klart för så många av oss andra så länge.

Inga kommentarer: