Mod ett och två.

1: Jag satte nyckeln i låset och vred om och tog sen ett par steg in i hallen. Det doftade av rengöringsmedel och allt var skrubbat vitt och tomt på tidigare hyresgästers minnen. Dom tre rummen väntade på möbler och barnen, dom två garderoberna på kläder och köket önskade sig kaffedoft och fyllda skafferier.
Vi släpade och bar och första natten efter att alla grejer släpats in, så låg min äldste son och jag på madrasser och lyssnade på techno från våningen ovanför och jag kände mig lycklig och nöjd. Mitt livs modigaste beslut var att ta makten över mig själv och ta steget ut i det blå. Det kan kanske tyckas ledsamt att jag betraktar min separation som mod och lycka, men ni ska inte se det så. Den där dagen några månader tidigare då jag hade rest mig från stolen vid datorn, vänt mig om och sagt att nu går jag var jag livrädd och alldeles ensam. Livrädd, ensam, men helt säker på att jag gjorde rätt. För jag var så rädd för allting. rädd att mista dom jag älskar, rädd för att misslykas och rädd för den sociala skammen av att separera igen. Men jag fattade mod och stängde mina öron och mitt huvud för pikar och tjat om att det inte skulle funka, att det inte var möjligt. Jag gick min väg och jag är tacksam över att jag faktiskt vågade.

2: Nu levde jag såklart inte ensam hela tiden i min fina lägenhet på fjärde våningen. Barnen kom och gick och även andra personer passerade revy. Men mitt fasta sällskap och min stora förälskelse kom i buteljer och BiB-ar. Vinet fanns att röja undan sanningen och verkligheten med och gav mig an skön dimma att sväva i. Morgnarna var som dom var med andnöd och sprängfylld skalle, men botemedlet fanns alltid där. Alla beslut blev lätta som fjädrar, alla kvinnor föll för mig och alla älskade mig i min berusning. Åtminstone ville jag se det så. Alkohol är lögnens glidmedel och det snurrade på i god fart ända tills allt tog tog slut en försommarnatt i Pildammsparken, en natt då jag vaknade på en parkbänk till fågelsång och trafiksus utan att veta vem jag var och hur jag hamnat just där. Det blev ett långt, sorgligt och dramatisk dygn, en skilsmässa från den röda drycken, från lögn och förnekelse, från falska drömmar och till den vapenlösa sanningen. Det kan blända lite, ljuset, men det är där. Det svindlar av självgodhet när jag tänker på att jag vågade släppa greppet om vinglaset och tvätta mina blåfärgade läppar.
Tänk att jag vågade.