Svartvita dagar.

Det här är en av dom sånger jag brukar sjunga när jag är ute och cyklar. Av nån anledning kallade min farsa mig för Donovan, när jag var ung. Och jag kunde nog tänka mig att stå i ett gathörn med gitarr och munspelsställ, men jag valde andra vägar i livet. Man gör både goda och dåliga val, men mina livsval har framför allt varit impulsiva. Donovans text pratar om färger och kärlek, men den senaste tiden har varit en smula svartvit i olika avseenden och det är inte bara gamla sångtexter som stått för det. Att man verkligen får klart för sig vad som är betydelsefullt när man får sitt hjärta krossat vet jag väl, men man får det bekräftat varje gång. Nu är ju inte mitt hjärta krossat (och Sara och jag är lika förlovade som alltid, så det behöver ingen spekulera i)p riktigt för det har efterhand utvecklat ett gott läkkött och vissa saker får faktiskt lov att smärta, all resistance is futile, som det heter.