Ge Rosengårds barn hopp!

Vi samlades i en pingstkyrka, långt från den stadsdel vi arbetar i. Nu skulle vi peppas och få nya verktyg att arbeta med. Och vi fick höra. Om bara pedagogerna på Rosengård vore bättre på att arbeta språkutvecklande, så skulle alla barn "nå målen", som det heter på läroplanssvenska. Rosengårds problem är stadsdelens inkompetenta pedagoger som inte lyckas lära ungarna att tala svenska
Förskolans arbete måste hårdare riktas mot att utveckla såväl modersmål som svenska. Förskolans arbete är helt avgörande för måluppfyllelsen i nionde klass, hör vi.

Jag tycker det är ett plågsamt naivt sätt att se sakerna. För ingen språklig stimulans i världen kommer att ge barnen en trygg uppväxtmiljö, inga rim och ramsor i boken kommer att ge ungarna varma kläder och skor som klarar vintern. Hur mycket vi än sjunger bäbä vita lamm på tre språk, så hindrar det inte den sociala kontrollen, gängkriminaliteten och detta att tjejer ska bära familjens heder, samtidigt som killar kan hänga ute dygnet runt.

Rosengårds barn måste känna ett hopp om en bättre framtid. Man måste med egna ögon få se att en annan framtid än arbetslöshet och bidragsberoende är möjligt. Man måste få en insikt i att egna ansträngningar faktiskt kan löna sig. Att man får välja partner och liv, oavsett vad föräldrar och släkten tycker.
Och att allt detta gäller tjejer och killar på samma vis.

Det budskapet borde man gett oss pedagoger, när man för en gångs skull hade oss samlade. För att uttrycka sig på vänstervis: Rosengårds kamp är klasskamp.