Vi lever ihop.

Äntligen kom tåget in på stationen och du hoppade av. Det var sommar och varmt och du bara stod där och vi bara stod där, vi bara var där. Vi hade setts förr. Vi hade sms-at, pratat i telefon och du hade skickat dikter av Emily Dickenson till mig. Vi hade vunnit varandras hjärtan i kaskader av ord. Vi tog bussen hem till mig och satt längst bak bland klotter och märkliga odörer. Det blev en förfärligt lång färd hem till värnhem. Nu lever vi ihop. Ja, Sara, vi lever ihop. Jag vet att du har ett hus där långt uppe i den svenska kulturens hjärta och jag en central bostasrätt här nere i kolonierna, men du är ändå alltid med mig på något sätt, på cykeln genom ett frostigt Rosengård, i min skalle på löptur längs ett sommarfager öresundskust. Med dig är jag starkare än Pippi, med dig vågar jag släppa taget och vara svagare än Tommy och Annika tillsammans. Du drar inte vid minsta motgång, du har ingen dold agenda, inga sidekicks eller ess i ärmen.
Du vet, kärlek och förhållanden är enkla saker: man ska kunna prata, knulla och ha roligt. Och med dig kan jag göra alla dom där sakerna. Ibland är du skitjobbig och har fetfel, men du är aldrig tråkig. Och ditt hjärta klappar varmt och grönt i takt med mitt. Och du väntar. Och jag älskar dig.