24 februari 2010

Farsan.

Det är sportlovsvecka och barnen och jag har haft semester ihop några dagar. Vi har sett filmen "farsan" på bion inne på entré och vi satt där på rad: mellanbror, jag och minstebror och vi grät och skrattade på rätt ställen som vi gör. Vi går på känslor och blodsockret far upp och när. Mellanbror köpte champis på burk och det var som madeleinekakan i Prousts bok, minnen från barndomens biobesök steg fram i mörkret. Jag tror min farsa var på bio med mig en enda gång. Vi såg Älskade spion och sen gick jag på mitt livs första pizzeriabesök med honom. Eller så var det flera gånger eller olika tillfällen. Minnet sviker och det är inte heller så jävla noga. Minnet av min farsa är väldigt mycket jul och bilåkning annars. Julen; då fick han vara hemma och dricka glögg och äta skinkmackor redan på kvällen den 23. Bilåkning, dessa eviga turer i landet och alla städer jag följde med honom till: Gävle, Sandviken, Norrköping, Linköping och mitt alldeles första besök i Falun. Vi satt uppe på Lugnet och åt VM-burgare och vi åkte ner i gruvan. Senare fick jag knalla runt i flera timmar i Borlänges centrum och äta godis när han var på kundbesök. Min farsa var så mycket vuxnare än jag och ändå blev vi föräldrar vid precis samma ålder. Farsan i filmen vill vara en stark man och hitta kärleken och det är en fin och varm historia med många bottnar. Allt löser sig på sitt sätt till sist, det är ju en komedi och såna har lyckliga slut. Själv känner man väl sig ofta otillräcklig, fast man är bra nog i ungarnas ögon. Kanske rycks man bort fort som min farsa, kanske blir man gammal och trött och får tyna bort i frid. Frågan är om jag är tillräckligt bra på att ta hand om den tid vi har ihop. Det är underbart med så många dagar med dom på rad och jag lyckas befria mig från aktivitetshetsen och bara vara. Jorden kan jag inte göra om, utan bara en människa väl, som Dagerman skriver. Jag vill alltid vara närvarande för dom jag älskar. Det är allt jag behöver lyckas med i livet.

Inga kommentarer: