Men om jag skriver en sång

Eva Dahlgren berättade om att hon hade skrivkramp precis när hon fått sin första inbjudan till melodifestivalen och att det löstes med två starköl. Pilsnerfyllan ledde til att hon skrev en sång som handlar om att hon inte vet vad hon ska skriva. Senare har hon sagt att det är det sämsta hon någonsin gjort. Själv skriver jag inga schlagersånger, utan mest blogg och lite debattinlägg och så plitar jag ibland på något som jag vill ska bli en bok. Ett och annat blogginlägg har jag också skrivit med alkohol i blodet, men det man gör på fyllan blir aldrig bra, det gäller allting. Vad min bok ska handla om är en hemlighet så länge den är outgiven, men det blir i alla fall inte femton tips på hur du ska leva ditt liv, det kan jag garantera. Jag är allergisk mot kvickfixar och vulgär alla-får-ligga-mia-törnblom-idiotier. Livet är svårt om man tänker efter, svårt, men enkelt på så vis att man måste förstå att man inte kan förstå allt. Men vart ska bloggen ta vägen? Några av er vill se mer politik, men själv tycker jag att jag är som bäst när jag är personlig och privat. Men som som ni vet så är ju min åsikt den att det egentligen inte finns någon skillnad däremellan. Man lever sina övertygelser i stort och smått. Synpunkter är välkomna. För övrigt så är "An education" precis så bra som jag trodde att "Precious" skulle vara. Och det inte bara för att jag gillar engelsk sextiotal och kritik mot en gniden uppåtslickande medelklass, utan för att Carey Mulligan är så trovärdig i rollen och för att Nick Hornbys manus är så bra. Åh, denna önskan att ta snabba vägar till framgång och framtid och alltid kanar man på röven när världen inte är sådär enkel och folk inte är så svarta eller vita som man tror. Skulle jag skriva en schlager, apropå Dahlgren och kvällens cirkus från Övik, så skulle den nog låta så här, förresten. Fast den är redan skriven, såklart. Tvåa på bollen igen, som en annan Maud.