Så du ville inte bli pappa?
Kanske skolkade du från den lektionen i skolan, där man fick veta att alla samlag mellan fertila personer kan leda till befruktning, eller så lät du det lilla huvudet bestämma över det stora? Ingen vet säkert och det spelar inte så rasande stor roll. Det enda man kan säga man och man emellan är: vill du till varje pris undvika att bli förälder, så ska du inte ha penetrerande sex. Mina egna barn har inte varit planerade så det stör direkt och visst har även jag haft sex utan att bry mig om huruvida det spridits smittor eller skyddats mot oönskade graviditeter. Inte mitt livs stoltaste ögonblick, men så har det varit. Ett bra sätt att ha lite kontroll på sånt där är (som vanligt) att undvika alkohol. Och även om jag är en vän av planerat föräldraskap, så vågar jag påstå att det kan bli riktigt bra ändå, utan alla måsten och månader av planer. Det är inte heller nödvändigt att föräldrar älskar varandra, men det är nödvändigt att man älskar och tar hand om sina ungar, oavsett hur dom kommit till. Kanske kan en avvecklad kärnfamiljsnorm/myt coola ner förväntningarna en smula och leda till att alla barn välkomnas som dom är, även om föräldrarna varit slarviga och impulsiva den där gången nio månader tidigare?
7 kommentarer:
God dag partikamrat.
Vill först säga att det är just där skon klämmer lite grann.
Om man inte är beredd att ta ansvaret för ett annat liv, inte bett om att tvingas ta det ansvaret är det då rätt att sätta ett barn till världen. Det kan visst bli bra och man kan lära sig att älska sitt barn såsom Pelle Filipsson uppenbarligen nu gjorde. Även "skyddat" sex kan ju ge upphov till ofrivilliga graviditeter. Om man säger att mannen har varit klantig och ska ta ansvar, bör inte också ansvar utkrävas av kvinnan då? Den kvinna som fattar beslutet att trots allt enbart för sin egen skull, sätter ett barn till världen trots att det inte är önskat av den ena föräldern? Jag vet inte vad som är rätt och fel egentligen och jag tycker i grunden att kvinnan måste få bestämma över sin kropp, men i och med det har hon också rätten att bestämma över en annan människas liv, och göra detta till något som den personen aldrig bett om. Nu ska man inte se abort som något slags preventivmedel (lite paradoxalt kanske att kalla något PREventivmedel som används efteråt men ändå), men i vissa fall kanske ändå abort är en bättre lösning inte för fädrens skull utanför barnets. Är det en mänsklig rättighet att få sätta barn till världen eller är det en mänsklig rättighet att få bli älskad?
Vare sig det handlar om en kärnfamiljsnorm eller ej så vet jag om att det inte är så hemskt roligt att veta om att man har en far som inte älskar en.
Är du motståndare till abort också eftersom du anser att folk ska tänka efter före?
Raz: om inte barnalstringen nödvändigtvis är kopplat till ett krav att leva med den andra föräldern, så tror jag att alla barn lättare blir älskade, eftersom man då kan ha fokus på just det.
J: Nej, jag föreslår inga ändringari abortlagstiftningen.
Angående kommentaren till ditt inlägg:
Jag tycker inte att det är en kvinnas ansvar att ta beslut om huruvida en man ska bli pappa eller inte. Det ansvaret tycker jag han får ta själv. Det blir lite enkelt att säga att kvinnan sätter mannen i positionen att bli en "ofrivillig" pappa. Det är ju pappan själv som satt sig i den situationen?
Det blir lite offerkofta att svära sig helt fri från ansvar eftersom en kvinna har en medicinsk möjlighet att få en abort. Då är det helt plötsligt hennes "fel" att det blir ett barn?
Jag tror inte heller att det är särskilt roligt att växa upp med vetskapen om att man har en pappa som inte älskar en. Men jag har lite svårt att se att det är kvinnans fel och ansvar att det blir så?
Genom alla tider har ansvaret för oönskade barn alltid legat på kvinnan. Det har varit hennes fel att barnet har kommit till och det är hon som fått stå med skammen när det inte var socialt accepterat. Nog har vi väl kommit längre än så idag?
Båda föräldrarna bör rimligtvis ta ansvar för situationen och för barnet.
Jag har aldrig och kommer aldrig hävda att det är kvinnans "fel" att det blir på det viset. Kvinnan kan ju inte gärna styra över hur mannen ska känna, allt jag vill säga är att situationen är oerhört komplex och att det varken finns några rätt, eller fel och att debatten måste kunna föras i ett jämställt samhälle för båda könen, och för barnens skull.
@ Vilse på värnhem:
Jag undrar bara om barnet inte ändå automatiskt har en undran över sin ena förälder även om samhällets kärnfamiljsnorm inte finns kvar. Det är inget jag vet, och inget som än så länge går att påvisa antar jag men jag tänker på hur många adoptivbarn exempelvis som går med mängder av funderingar över vilka deras biologiska föräldrar är och varför de "övergavs".
Det är den som alstrar barn som alstrar barn, d v s, det finns alltid två, och alstrandet är därmed bådas ansvar. Det är den som överger som överger, och övergivandet kan den som stannar kvar aldrig bära ansvaret för.
Skicka en kommentar