Ett A4-papper ligger dubbelvikt här på soffans svarta karm och jag tar upp det, viker ut det och läser det gång på gång. Det som står där är till mig och bara till mig och ingen annan får se eller veta. Riktiga skrivna ord på ett papper för att understryka allvaret i budskapet. Jag tar upp pappret, viker ut det och läser. Gång på gång för att vaccinera mig mot dom svarta tankar som kommer av andra förflugna bilder och ältande misstänksamhet. Jag har deletat en bild från min skärm, men det är så förbannat svårt att deleta bilder från hjärnan. Så svårt att acceptera att man inte kan förstå allt, utan att somligt bara måste accepteras som det är utan vidare kommentarer. Så svårt och så orättvist att man måste lära sig att leva med både gott och ont. Jag trodde jag var över allt det där, jag trodde att jag äntligen var fri, men det är naivt att tro så. Man ska leva ett liv, inte vinna ett krig. Hoppas det går in i skallen denna gången. Ett A4-papper, två gånger vikt och med noggrant formulerade ord som doftar av sommar och trygghet. Jag har allt det där jag vill ha och min eld brinner som alltid. Sara och jag gick ut i malmöslasket och på den förkrympta moderna-filialen mötte vi en gammal vän som under några månader visste allt om mig och andra i det sammanhang vi vistades i då. Min gamla vän har en dotter som heter Liv och det är just det vi måste vara i, här och nu och inte där och då.
Här och nu har jag den finaste kärleksförklaring jag någonsin fått, ett dubbelvikt A4-papper som doftar av kärlek och framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar