Lite om mitt jobb, dårå.

Jag skriver om det mesta, men inte så värst mycket om mitt jobb. Helt enkelt därför att det som vore allra intressantast att förmedla är sånt som jag är i lag förbjuden att vidarebefordra. Det är nämnligen så vist ordnat att man i min bransch måste veta att det man säger om ett barn gagnar det enskilda barnet. Det kallas för omvänt skaderekvisit (och jag kan svära på att 95 procent av mina kollegor aldrig stött på det begreppet). Om vi ska fortsätta på spåret med pedagogikjuridik, så är det så att vi har anmälningsskyldighet. Vi måste anmäla till socialtjänsten om vi misstänker att det föreligger fara för ett barns hälsa och utveckling. Nu kan man ju säga att en uppväxt i Rosengård i sig kan utgöra en sån fara, men så får vi inte se det. En dom som kom idag innebär också att vi juridiskt har ansvar för barnen när vi har dom i vår omsorg. Regler och lagar, no shit. Så mycket kan jag ändå säga som att jag varje dag möter en verklighet som rätt många aldrig ser, men nästan alla har åsikter om. När välutbildad medelklass sitter och dricker fina viner i dyra ittalaglas och lovprisar det mångkulturella samhället, så glömmer dom det överjävliga utanförskapet, därför att dom aldrig varit i närheten. Det är liksom handlaren på hörnet man tänker på. Bagdad Livs vid Möllevångstorget, typ. Inte morsor som efter tio år i landet bara kan säga hej och hejdå på svenska eller pappor med doktorshattar som sätts att lära sig officepaketet i en sunkig barack. Eller tonåringar som får föreningsbidrag för att träna sparkar och slag. Och när KD driver igenom vårdnadsbidraget, så är det just såna barn som mina dagisungar som berövas rätten till kontakt med majoritetssamhället. I Stockholm får dagis i förorterna stänga, därför att Stockholms fina alliansstyre skickar hem morsorna med en peng. Hade jag fått bestämma, så skulle förskola vara obligatoriskt för alla barn i hooden (dom svenska barnen går redan på dagis till nästan 100%), för att ungarna skulle få lära sig svenska och börja förstå vår kultur. Och kanske skulle man bussa föräldrar in i centrum, så deras livsväg i Sverige blir längre än promenaden mellan hemma, dagis och Citygross. Ja, inte vet jag precis. Mitt jobb förstärker min vilja att bygga om och förändra. Mitt jobb är i sig en del av den ombyggnaden och den förändringen.