Snöspring och fotboll.

Jag springer löprundan från helvetet på eftermiddagen. 14 km i snö och blåst. Det är en egoboost och en prestation på riktigt. Jag behöver liksom lyckas med något nu när jag känner hur alla nederlag och tillkortakommanden flåsar mig i nacken och sitter på min axel som en liten fågel, som som inte vill annat än att berätta för mig hur värdelös jag är. Och det fungerar. Löpning är istället för både terapi och droger, ovanpå allt annat. Sen går jag och sonen in till Triangeln. Vi handlar jeans, äter en bit mat och går sen och ser fotboll på puben. Och snackar, snackar. "Är det så här man är en bra förälder?", tänker jag och undrar om detta med att vara en bra förälder skiljer sig från att vara en människa sådär i allmänhet. Ingen vet, som Cecilia säger, men varje gång det ska snackas om hur föräldrar ska vara, så ser jag bara vad jag saknar. Så jag får släppa det där och bara vara bra nog, dårå. Det blir en chansfattig och trist match, Chelsea-Hull, och den slutar också 1-1. Puben är på sin höjd kvartsfull, den vanliga skaran Celtic-supportrar står i sitt hörn och svär på skotsk englska och bakom oss sitter på Chelseafans som också svär, men på belevad svenska. Andras alkoholbruk stör mig inte när jag är i tryggt sällskap. Boozen känns långt borta. Min son är i stort sett vuxen och vi går hem i snön sådär lagom missnöjda.