Lite av arbetarpartier, kanske?

Ja, det nya arbetarpartiet har inga arbetare i sin ledning, ropar aftonbladet ut. 75 procent är yrkespolitiker. Jag tror det ser ungefär likadant ut i alla partier. Det folk med politiken som karriär och yrke som dominerar. Vi gröna införde när vi startade en rotationsprincip, som skulle bota det där med politikens professionalisering. Vi har lyckas sådär. Båda våra språkrör har haft politiken som sin huvudsyssla så länge man kan minnas och det finns en stor kader av förtroendevalda och tjänstemän i kanslier, som i princip bara varit det (och studenter på högskolan). Man kan såklart påstå att politik, precis som andra saker, kräver kunskaper och erfarenheter och att det tar sin tid att lära sig hur det funkar. Men så jävla krångligt är det inte. Politik handlar i grund och botten om att vilja saker och sen kämpa och traggla för att få igenom det.Man ska tåla ett nederlag, inte få hybris vid framgångar och man ska kunna reglerna. Det är bra att vara känslosam, men det är också bra att vara en smula mentalt tränad. Det påminner mer om fotboll än om det akademiska livet. Att det i hög grad är proffspolitiker och tjänstemän som väljer varandra till uppdrag gör två saker. Dels fjärmar sig politiken från människors vardag och dels missar man goda kandidater som skulle kunna förändra världen. Nu när vi gröna och alla andra partier står inför processen att utse kandidater till valen nästa år så är det bra om vi inte bara blandar och ger med nya och gamla heltidspolitiker och kanslitjänstemän, utan faktiskt vågar bli lite av, tja, arbetarpartier.