Man ska förändra världen.

Författaren Karin Alfredson får frågan om varför hon skriver och svarar att hon gör det för att det är roligt och för at läsa ska tycka att det är spännande och intressant - och för att hon vill förändra världen. Sen säger hon att hon inte vill fördöma, men att vissa får man faktiskt fördöma. Det är befriande ord att läsa; det är precis så jag känner inför det jag pysslar med. Jag blir lite trött på att gullas och förstås så mycket med så många som borde konfronteras. När kämpar sviker och bara ägnar sig åt att odla sitt eget, istället för att göra nytta, så fattar alla att det ju är så tungt att vara så aktiv och man har ju inte tid. Sen, kanske. Och vi som påpekar att vi både kan ha roligt OCH förändra världen får både präktighets och prettostämplar på oss, medan folk som bloggar om finastenar och svår musik är SÅ poetiska och fina, fast dom i sjäva verket sviker. Och att man tar hand om sina närmaste är ingen ursäkt. Jag tar också hand om mina ungar (när jag nu får lov) och alla fyra har hängt på möten och gått i demonstrationer. Karin A skriver böcker och det skulle jag med vilja göra. Men tills dess förändrar jag världen på andra sätt. Jag ger rosengårdsungar verktyg att handskas med världen och innan dess var jag med och byggde upp uteförskoleverksamhet under sex år. Och allt detta med politiken. Det ligger en hög handlingar från tekniska nämnden på mitt soffbord, förslag till remissvar och exploateringsavtal. Oglamorösa saker som förändrar en bit av världen.