Eller vad jag nu vill göra.

För länge sen var jag den allra mest bekräftelsetörstande av dom alla. Ensamhetsfobin regerade, därför att jag lät den.
Jag undvek alla svåra besked och beslut. Nu går jag längs stranden vid en mellansvensk sjö, kortklippt och klädd som en vanlig man i skateskor, jeans och en jacka som jag köpt på stadium. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om den är ful eller snygg. Medium, kanske. Den var åtminstone billig. Senare på tåget hemöver ska jag fundera över varför det gnälls så förbannat mycket och liksom gnälla över det. Här finns inte mitt älskade västerhav, men det finns klara sjöar och sjöar som förgiftats av gruvdrift och dess utsläpp. När kom egentligen ensamhetsfobin in i mitt liv, tro? Som litet barn hade jag inget sånt, jag lekte och sen när jag lärt mig läsa gjorde jag det och skruvade in Luxemburg och Moskva på radion utan att lida någon nöd. Hon som går bredvid mig längs sjön finns inte där för att bota min ensamhet, utan hon finns där av egen kraft. Det är nya tider nu. Vi har råd att äta blåbärspaj och thaimat, men det kan såklart svänga igen; vi kan drabbas av räntechocker och arbetslöshet. Man ska ha respekt för att det kan svänga i livet. Ute i den friska nattluften på Hallsbergs station ska jagminnas sommarnätter som rufsat hår och fött kloka tankar. Jag är inte längre rädd för att framstå som pretto eller patetisk. Jag är mycket hellre det än blasé och sådär coolt välformulerat. Jag lever med min längtan och med henne som valt mig. Jag står över exets sorgliga kontrollbehov och förtal. Mina barn är aldrig något jag kommer att gnälla över eller tycka är en jävla börda. Dottern kvittar i luren och sonen vill se klart sin film. Nattvinden sveper in, men rufsar knappast nio millimeter hår. Jag har tid att blogga eller vad jag nu vill göra med mitt liv.