Aftonbladet lär få pudla.

Jag landade på Tel Avivs flygplats en dag i juni 1994. Dittills hade jag "vägrat att gynna en rasistisk ockupationsmakt", men det var osloprocess och Gaza-Jerikoplaner och en ljusnande framtid syntes nära. Det var mitt livs resa. Det var alla dom där platserna man läst om hela livet i skolan och verkligehetan bakom alla artiklar och böcker om konflikten som jag slukat. Jag drack öl med veteraner från Gaza som dödat palestinier i självförsvar, jag bodde på hostel i Jerusalem mittemot en moské mitt i gamla stan. Det var soldater överallt i souken, men också palestinska flaggan, som om sexdagarskriget aldrig varit. Jag var en vän av Palestinas frihet när jag reste dit, men blev en lika stor vän av israelisk rätt att existera när jag kom hem. Jag blundade inte för något, reste inte med överrockar eller på någons uppdrag. Det jag såg var människor överallt, människor som var glada arga, bittra, hoppfulla, resignerade som människor är. Ingen var alldeles god och ingen alldeles ond. Det är en region av motsättningar och nyanser, men även överdrifter och statements av alla slag. Alla historier om jahood och arabim man kunde höra.
Seriöst, finns det någon som tror att Israels armé fångar in palestinska unga för att beröva dom kroppsdelar som sen säljs på en internationell organmarknad?
Nä, knappast, va!
Palestinas vänner får nog se upp så man inte steppar ett steg för långt. Istället för att sprida antisemitiska myter kan man kanske börja granska den palestinska sidan lika noga som man granskar Israel. Betrakta alla människor som människor. Precis som man påstår att det är Israels agerande som ledde folket i Gaza till Hamas, så kan man påstå att det var Hamas som ledde delar av det israeliska folket till Avigdor Lieberman. Eller så kan man säga att varje väljare har ett ansvar för hur han eller hon röstar i en demokrati.
Om det som påstås i den nu så berömda artikeln hade någon seom helst sanningshalt så hade det inte stått på Aftonbladets kultursida utan på New York Times löpsedel.
Aftonbladet kommer förr eller senare att vara tvugna att göra en pudel, fetare än Mao Zedong under kulturrevolutionen. Men Åsa Linderborg är såklart ingen nazist hon är en engagerad journalist som ibland hejar för mycket på den ena sidan.
En dag vill jag resa tillbaks, men murar och extremister gör det svårt. Det blir inte bättre av att svenskar agerar nyttiga idioter till de mörkaste av krafter.