Lögn i A-moll.

En person i min perifera närhet ljuger å det grövsta och klamrar sig fast vid sin lögn, även när den överbevisats och förlorat all rim och reson. Anledningen till lögnen var dessutom både billig och banal och helt onödig. Någon blir väldigt ledsen och det var väl, om sanningen ska fram, en tredje anledning till hjärteblod i förrgår kväll. Själv är jag en usel lögnare. Jag får kräkdåligt samvete i stort sett omedelbart och till råga på allt så minns jag sällan vad jag sagt. Busted inom fem minuter, typ. Så sanningen är av alla skäl att föredra för min del. Min nära historia med drickande och depression kräver också sanningen. Jag får inte börja ljuga och allra minst för mig själv. Då är jag på det sluttande planet igen och jag vill ha fast mark under fötterna. Då och då har jag stött på människor som närmast obehindrat ljugit både för mig och resten av världen. Jag är lika häpen som förfärad över den sortens människor. "Vad sa du, då?", frågar man någon som exempelvis kör parallella förhållanden i hemlighet och man får höra dom mest banbrytande historier. Synd man inte lägger den talangen på författarskap istället. Nån gång har jag ombetts att tääcka upp. Att vara den "kompis" man var hemma hos, när man istället var på dirty weekend. Det skulle aldrig hända nu. Här passar dom kristnas gyllene regel: var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig. Och stöd bara sånt beteende som du själv skulle vilja bli utsatt för. Att leva en moral och predika en annan går inte. Man är det man gör. Lögnare kan bli förlåtna, såklart. Jag kan fölåta lögnaren i min närhet, men det kräver att hon totalt visar strupen och förklarar på sant vad som hände och vill förändring. annars är loppet kört, avvinkat och inne i depån för alltid. För övrigt längtar jag tillbaka till Bohuslän och Rom, men mest efter Sara var som helst. Och A-moll är det vackraste ackordet. Donovan är alltför bortglömd och underskattad.