Jag står med ett ben innanför och ett ben utanför. Är aldrig riktigt en av dem eller en av oss, vare sig här eller där. Jag får stå till svars för att det fria kaffet dras in för personalen i stadsdel Rosengård, samtidigt som jag inte kan det senaste skvallret från stadshuset. Egentligen är det såna som mig som systemet är gjort för, men det blir svårare och svårare att klara dubbelheten. Ändå ska jag göra det, ändå ska jag till och med återigen fördjupa mitt engagemang. För det vore väl fan om jag lämnade wo till politikerbroilers, wannabes och folk som ska ha arvode för att sitta på partimöten på sin fritid. Min eld är inte den största i Sverige, jag är inte som Strindbergscitatet på Drottninggatan i Stockholm. Men nog fan brinner det alltid. Idag när jag satt med barngruppen och lyssnade på inprovisatioonsteater i den nyrustade vänskapens park och skådisarna skojade om Kurdistan och en blond tjejpoli´s kom och hälsade glatt såg jag igen att de gröna förändrar Malmö,
men att det finns så mycket kvar att jobba med. Count me in. I´m no quitter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar