Mitt hjärta blöder.

Ibland blöder mitt hjärta. Som ikväll. Marianne försöker verkligen vinna sympati för sin sak och det är modigt att sätta sig i aktuelltstudion efter att ha losat totalt, det är det. Men Marianne var aldrig något lyckat språkrör, helt enkelt därför att hon inte hade talang för att kommunicera politiska budskap. Tyvärr märktes det otroligt när hon skulle vara Big Birgers formelle jämlike, när det begav sig, men det märks också idag och jag lider med henne. Hon har hamnat så fel så många gånger. Jag minns när hon satt i mitt kök och var arg och besviken över att media inte ville träffa henne. Det var inför valet 1998 och medieskuggan var total. Rena förmörkelsen. Vi pratade och hon gullade lite med mellanbror och skojade om att han bar samma namn som hennes man. Vi var inga vänner, men kände varandra efter att ha suttit i PS tillsammans. Marianne blev ofta besviken och ibland gick det ut över andra. Det blir lätt så. Kanske kan hon börja jobba lite politiskt på basplanet hemma i västgötaidyllen, istället. Hennes hemkommun Vårgårda, liksom grannkommunerna Essunga och Vara tar inte emot ensamkommande flyktingbarn. Där har hon möjlighet att använda sin politiska erfarenhet och agera. Om dom säger att det är svårt på små platser, så kan hon kan peka på att exempelvis Rättvik och Gagnef i Dalarna tar emot dessa utlämnade barn, utan att vara några metropoler. Säger dom nåt om ont om bostäder kan hon svara att Malmö, Falun och andra civiliserade kommuner utan påtagligt bostadsöverskott (to say the least) tar sitt ansvar. Det finns liksom inget att skylla på och så länge man pratar om fattiga barn, solidaritet och yadayada, utan att ta emot ett ynka av de 250 väntande barnen, så är man nollor och nada. Det kan Marianne säga. För i grunden har hon schyssta åsikter, även om det blev lite fel på det där mötet på länsstyrelsen i Visby.