Oftast inte revolution, tyvärr.

Jag mår illa. Inte i någon slags överförd betydelse, utan väldigt konkret. Spyilla. Skallen är dizzy (mer än vanligt) och dramatiska jag tror förstås på grisinfluensan. Så det blir varken arbete eller möte med E.on. idag. Jag hade tänkt att klä upp mig lite, med snygg lila skjorta och kavaj och med mina nya skejtskor. Och några brallor som är rena. Men av det blir det inget. Och mina kollegor får planera utan mig. Det går med all säkerhet bra. Man är sällan oumbärlig, även om man gör en skillnad så klart. Det är både tryggt och vemodigt. Ens ego vill gärna att saker ska rasa utan en, samtidigt som det är tryggt att både ungarna, jobbet och partiet klarar sig utan mig. SÅ jaghänger i soffan istället och hör hur Maria Sveland så totalt äger ut Göran Hägglund. Utan fula knep, han får tala. Det räcker liksom, han har förvisso värderingar, men fakta klarar han inte. Att hans värderingar har uppstått i ett väldigt traditionellt hem med en tystlåten pappa och styvmamma som sköter markservicen är liksom givet. Folk gör oftast inte revolution. Tyvärr.