Usel på avsked.

Tvärtemot vad man kan tro om mig efter alla mina kärlekshistorier, uppbrott och flyttar, så avskyr jag att ta farväl. Det är därför en sjuk ironi att hela min tillvaro kantas av avsked, men dessbättre också av återseenden. Jag är för känslosam för mitt eget bästa, så när bästa kollegan F nu jobat sin sista dag så kramas vi hårt, hur haram det än månde vara enligt hennes tro, innan jag ber henne gå, så jag inte ska börja gråta. Om det nu skulle vara så fel. Jag är dålig på att ta avsked, dålig på att klippa, dålig på att dumpa och har i mitt liv haft en tendens att klänga mig fast vid sådant som är dåligt för mig, saker som jag snabbt slängt mig in i. Men det har blivit bättre. Jag har väl en dålig anknytningsmodell, för att snacka psyksvenska. Jag vet ärligt talat inte. Kanske är det en bra sak att människor inte är förbrukningsvaror i mitt liv. Samtidigt så är svek och falska förespeglingar så oerhört svåra att komma över och handskas med. Du behöver verkligen inte göa mycket för att komma mig ganska nära, men ytterst få har kommit mig väldigt nära. Jag är dig hundraprocentigt lojal, men svik mig inte, för då blir det katastrof.