Det är ganska så enkelt.

Jag började på ett blogginlägg om varför så många skaffar barn, när dom tycker att det är så jävla jobbigt och babybluesigt och så. Och varför män inte har RÅD eller TID att vara hemma med sina ungar, trots att dom kan köpa bilar och renovera kök och sånt där. Men det blev en smula gnälligt, trots att jag i sak såklart vill ha sagt allt det där. Sen började jag se en usel film och slutade se den usla filmen. Under tiden hann kylskåpet sluta vara kallt och regnet utanför fönstret både begynna och upphöra. Det är en lite splittrad kväll och jag är för första gången på väldigt länge helt solo i lägenheten. Småbarnen skulle komma hit i morgon, var det tänkt, men exet/modern behagar inte svara på mina kontaktförsök, utan gör någon märklig maktdemonstration som så ofta förr, men som alltmer sällan numera. Kanske har det hänt något i hennes privata sfär, jag vet inte. Att dela föräldraskap med det exet är att dansa med en tickande bomb som när som helst kan brisera. Jag förstår att hon har sin historia och sina ledsamheter att arbeta med, men det är synd att oskyldiga drabbas. Men en sak kan man lugnt konstatera och det är att ju mer tvärsäker en människa framställer sig, desto mer inre oro vill hon dölja. Själv kan jag låta tvärsäker i debatter, det vet jag. Men mina övertygelser är alltid under granskning och mitt föräldraskap är något jag ständigt behöver jobba på och analysera. Det låter jobbigare än det är, men det handlar om att eftertanken hela tiden finns närvarande. Inget sker per automatik. Men mest av allt vill jag ha dom jag älskar omkring mig. Det är ganska så enkelt egentligen.