Hellre pride än Skytte.

Åh, jag har haft mina dubier om pride, det ska jag villigt erkänna. Det är för mycket dans och för lite politik, för mycket att predika för kören i Stockholms innerstad, istället för att ta kampen i Hofors och Rinkeby (för att slippa säga Rosengård och Sjöbo en gång till). Det är för mycket att man ska älska alla sexuella varianter för att inte stämplas som Alf Svensson. Men jag föredrar en pridefestival i pk-land vilket år som hellst, vilken dag i veckan som helst och när som helst på dygnet framför den sorglige Göran Skytte eller ännu värre dom fascistkristna som han nu flörtar med. Nu råkar jag veta tillräckligt mycket skvaller om Skytte att jag sammanfattningsvis kan säga att hans flört med vänstern var lika kort och intensiv, som de flesta av hans kärleksrelationer förefaller ha varit. Enda trösten i det är att Livets ord-flörten nog blir lika kort den. Den som hela tiden söker enkla lösningar på stora problem, no matter om det är kärlek eller poltik, är dömd att alltid bli besviken. Den politiska allians som Skytte sympatiserar med är sjukt oenig om allt som har med kärlek och familj att göra. Ett parti älskar individen, ett skyr allt utom mamma-pappa barn och dom två andra verkar aningens splittrade. Därför är det bra att vi rödgröna nu går ut och berättar vad Sveriges nästa regering kommer att göra, när Hägglund får packa sin pingstmicklarportfölj och åka hem till Småland i september nästa år. Att jag inte alls gillar begreppet stärnfamilj eller tror på fler än två vårdnadshare är detaljer. Vi rödgröna är eniga om grundsynen att barn finns i olika konstellationer med andra barn och närstående vuxna. Femtiotalet är över. Skytte har blivit gammal. Facklan bärs av en ny generation, för att tala med John Kennedy.