Köpenhamn, ett privilegium.

Drar cykeln på tåget och går av på Kastrup. Det är en strålande solskensdag och jag cyklar genom Amager ner till Islands Brygge och över den nya cykelbron. Det går lätt på dom fina cykelvägarna. Köpenhamnarna cyklar snabbt och bestämt och följer alla trafikregler till punkt och pricka. Sen kretsar jag runt över hela stan, överallt utam indre by och faktiskt inte heller mitt kära Christiania. Det blir yoghurt och macklunch på platsen för den nedrivna ungdomshuset när Pridetåget dansar förbi. Sen vidare. Mellan Brönshöj och Bispebjerg hamnar jag på en cykelstig som går över en åker och nere vid Lygten tar jag en kopp kaffe. Förutom CA gillar jag Nörrebro väldigt mycket. Ströget tycker jag inte alls om och inte heller flashiga Österbro. Frederiksberg är bättre än sitt rykte som snobbstadsdel. Faelledparken och Örstedsparken är helt lovely, men mest underbart är ju att se alla somriga vackra människor, som sitter, går och står i stan. Människor är lycka. Själv är jag lite observatör idag på min blåa monark, lugnt trampande.
Det är en roll jag är van vid. Jag har rest och promenerat mycket själv i mina dagar; jag har lärt mig att att göra det bästa av mina ensamma stunder. Jag lider med människor som inte klarar av ensamheten, som känner sig övergivna så fort ingen bekräftar dom. Det är först när ensamheten är okej, som man kan möta alla dom där intressanta människorna. Har man bara ensamhetsfobi, så sliter man till sig första bästa person i farten. Och det blir ofta väldigt fel. Det är bra att välja till och inte från i livet. När man ser hur människor man känner hamnat helt fel, på fel plats, i fel sällskap, så är det just det det handlar om: vem som helst, bara inte ensamhet. vi som kommit förbi det där kan cykla runt i Köpenhamn och titta på folk en hel dag. Det är ett privilegium.